take one, eng

take one, sve

NO, NO!!, eng

NO, NO!!, sve


Sara Walker – Martin Thelander,

take one

Hidden messages. How is one to understand, or, are you supposed to understand this?


Martin Thelander seems to work with a kind of concretism. Concrete things, concrete situations. And still there is a big urge to probe into his terrain of thought. A cap and a waterfall must be allowed to be the same thing. My questions are statements, and sometimes-disconnected quotes. I believe there is a thought behind this.


Is the context the work? (A question for Olafur Eliason by Daniel Birnbaum).


I prefer to refer to the object or action itself as work or artwork and the experience of the work in its context as art or art-experience. I distinguish between context and work and try to create a tension between these, a tension that becomes a part of the art-experience.

At first it was important to present the works as if someone else had created it, but now you are not as interested in that anymore. What made you change?

How one reproduces something (and choose the motif) shows a personality, a handwriting. When I made Waterfall in 1998, it became evident that it was more interesting the further I went from the motif. When I stated that my cap was going to depict a waterfall the gaze of the viewer was more directed towards me than the cap. This inspired me to playing with my own personality as artwork. I then made more works with obvious fictitious personalities, for example I am a homosexual/Marimekko and I know that women want to show their breasts when I work in the workshops.  Later it felt as if it became to simple to take on such defined roles, I searched for something more ambiguous or intangible. Today when I work with fictitious personalities they tend to resemble me, albeit somewhat exaggerated.

Non-communication, or absurd communication?

The presentation of my works is really quite general; I make a statement, immediately turn away and leave the work to the viewer. What might be lacking is an understanding of how the work should be interpreted. I hope for a communication but am tempted by presentations where much of the responsibility is placed on the viewer. This gesture also becomes part of the work itself.


Vertigo-inducing: a certain sense of comprehension-vertigo appear whilest vieweing the installations and works of Martin Thelander. This can depend on the different angles one must balance on. Not knowing who comments on what.


Away from apparent parody. Away from apparent craftsmanship. Reduce traces of the originator. Are there traces of critique in your art? (A critique of other art?)

I have criticized other art in an obvious way a couple of times, as in I do not use machines in my works, but that has been more of a game with the image of myself. Other than that I can’t see that I’m criticizing other art more than that I sometimes in my work relate to what I see other people do, but this isn’t a calculated or distinct critique. It doesn’t appeal to me and would, as in the example above, only backfire.

Artistic strategy of provocation or contradiction?

There is some provocation or tension in the seemingly contradictory in the works relations to its titles. It has been a procedure for me to create a title to relate to, but the title isn’t holy and is during the work process changed back and forth. One must work with it like a part of the work itself. Then there is also something irritating in the indistinctness of the work but this is something I perceive as a stimulating type of irritation.

Is the material lacking mythology?

I don’t believe that my material lacks mythology. When I make a graphic-folder or an oil painting the heritage, or load of the material is something I use as a part of the work.

The artist and the society; comment! Or is this something obvious – because the artist is never outside of it, i.e. the society?

It is inevitable that one is affected by the present time, but one can work with the society to a different degree. I sometimes see it as if I use fragments of he society as building blocks in my work, together with other blocks, one red, one happy, one ugly.

The illusion, Metaphors/Systems.

“Extra-art problems” – What lies outside the concept?

My “fear of painting” has much to do with the complexity of colour and form. I want to create images but at the same time define some sort of idea in the work; it is a balancing act within my chosen type of expression.

Humour-parody-irony. There is a spread fear of slapstick. The funny part must be delayed. Martin Thelander is funny, but the dry, almost meagre works also contain a vast amount of emptiness. It is empty words, but not lacking meaning.

Representation – mimesis.

I return to the image of the artist. I was in a group show where the artists were given a bus shelter each, to exhibit in. One of the artists had constructed an arm that was going to polish the glass covering the advertisement or something. But those responsible for the bus shelter considered the construction too dangerous and disconnected the electricity. What remained in the dark shelter behind the glass were the arm and a bitter note written by the artist. This collapsed artwork touched and inspired me a great deal.

In how many levels does your work happen?

In many I hope! During my examination one of the professors described his feelings from the exhibition as: “It feels as if the artist is standing behind my back, watching me watching his work”.

“So text is not there to state, this is the meaning of the work, but to offer another layer of propositions?” This is a general question, even if it is from an interview with another artist. Thelander uses words as the work and about the work. This makes for an illusion on one hand, and a solution on the other. The illusion consists of the title giving the viewer an image. This image will then be compared with the actual object. Often this connection isn’t clear. But one trusts the artist. Otherwise one is lost. After the trust is established ones own reading occurs. That is when one can separate the title and the work, if this is important.


How would an unrealized art project look? Your dream project?

I don’t know I’m afraid. I’m more allured by the flow some artists seem to have in their work, even if I realize that it is about hard work. Take Joëlle Tuerlinckx for example, she is an artist that have found or created a distinct room for her work that seems to be fascinating to be in. Perhaps one can speak of a dream room instead? Though it is probably easier to see and define other peoples rooms from the works one has seen by them, than to clearly see ones own.

What is the role of linguistics in your work?

Are you referring to words and text in the work? The strong visual effect of the letters appeal to me, but at the same time the sense of them become shallow and empty. I find it hard to be precise about this, but there is a dryness in the use of letters which I use as building blocks, coming back to them again.

Is your fear of painting an artistic strategy, or has it become a temporary solution?

It is not as if I don’t work with painting, but there is often some kind of idea that interests me in working with a picture or in a series of pictures that can easily be disturbed by painting, and then I have to peel of the painting in aid of the idea. Behind each painting lies innumerable sketches and try outs, many layers of paint and forms that might have looked good or created life in the image but that isn’t what I’m after, I have been searching for something else.

“One of the characteristic motifs that recent art has used to portray relations between self and history is fragmentation. A whole aesthetics of the fragment has developed.”

“Despite imprecations of his images as disordered, meaningless, and purely gestural, he presents an iconography.” This sentence is also significant in viewing and reading Thelanders works, even if it has its origin in a text about Julian Schnabel. That which can be seen as pure gesture is also the content. Thelander displays a situation – a context. The situation is in itself a concentrated experience of something.

“He has not been afraid to experiment and even if necessary, to look bad at times because experimentation is bound to come up empty some of the time and his particular experimentation is carried out under a spotlight. He has risked what he has gained. One can begin to see this career which once seemed to be pampered by protective market forces as in fact a series of risks.” I take the liberty to create my own character. This sentence can be about many different artists. In this text it is about Martin Thelander. His experiments have taken him from a great distance between himself (the artist) and the viewer. The work has been the connection between the artist and the viewers understanding. The risk has always been that the incomprehensibility in the works by Thelander has had the ability to invalidate the communication.

Do you work with documentary?

I would find it hard to refer to my work as documentary, it feels more accurate to call the works ideas or statements.

The trivial.

The opposite of trivial is something exclusive or “illustrious”. There is drama and comedy in these opposites. “It is a curious fact that people are never so trivial as when they take themselves too serious”, Oscar Wilde.

What is arts function?

Many probably. For me it is a lot about experiences, and if I see something special I’ve always wanted to share it with others, “– Wow, look at the colours of that meadow!”, “– Look at those trees!”. The function of art for me is probably to find these experiences and to be able to show them to others, both in my own, and other people’s art.

Develop your thoughts about colours: for example, you have described a blue colour as ´erotic´, what does that statement mean?


In that case the “work” for me was the definition of that particular colour as erotic and the act of me making two of them to further accentuate this. This is more than just stating that the colour is erotic, which I do think.

What is your relation to composition and aesthetics?

My confidence is low in relation to aesthetics but even more so to my own handwriting. I think that this has lead me to making images that has symbolized “the hand of the artist” instead. I’m thinking of the line and the circles that reoccur, but also the pictures I find in learn how to draw and paint-books. I guess that these images are there as a sort of symbolic proof that I know my skill and I build up a confidence that is needed to make grand statements in other pictures. This is complex also because I often strive for a failed composition or aesthetic. The presentation of an aesthetically bad picture can appeal to me, or even more so a work where the whole idea behind the work seems like a failure. This embarrassment creates a tension or a type of humour that I have experienced and have been inspired by in movies and books.

Do you agree with Joseph Kosuth when he claims “Artworks are analytical statements”?

Yes, absolutely! But I would probably not draw the distinctions precisely as Kosuth. I wouldn’t categorize my work as conceptual but I have used some superficial appearances from conceptual art. Oddly enough there is a sort of solemn sentiment surrounding conceptual art that resemble that of the royal family for example. I think that I have wanted to depict a persons struggle to be apart of this “grandiose” in my works.

Do you work with code systems? If yes, is the work the solution or the journey to get there?


It can be code systems in the sense that the works have a certain history, a line of thought that has led me to something. A line on paper means something to me but I don’t want to be completely sure myself because then the tension disappears, and I don’t want to try and give the viewer an exact explanation. The work These images have meant a lot to me, consists of a box with slides on a podium. On top of the podium lies a note with the text: “These images have meant a lot to me, the podium belongs to Bror Hjort.” I believe that this work was a lot about the problem concerning the explanation of the work.







Sara Walker – Martin Thelander,

take one


Dolda budskap. Hur ska man förstå, eller ska man förstå detta?


Martin Thelander tycks arbeta med en slags konkretism. Konkreta ting, konkreta situationer. Ändå blir lusten att överdrivet sondera hans tanketerräng stor. En keps och ett vattenfall måste få vara samma sak. Mina frågor är påståenden, och ibland lösryckta citat. Jag tror att det finns en tanke bakom detta.


”Is the context the work?” (Fråga ställd av Daniel Birnbaum till Olafur Eliasson).


Jag föredrar att kalla själva objektet eller handlingen för verk eller konstverk och upplevelsen av verket i sin kontext för konst eller konstupplevelse. Jag skiljer alltså mellan kontext och verk och försöker snarare skapa en spänning mellan dessa, en spänning som blir en del av konstupplevelsen.


Först var det viktigt att presentera verken som vore de gjorda av någon annan, men nu är du inte lika intresserad av det längre. Vad fick dig att ändra dig?


Hur man avbildar något (och val av motiv) visar en personlighet, en handstil. När jag gjorde Vattenfall, 1998, blev det tydligt att det blev mer intressant ju längre från motivet jag kom. När jag sa att min keps skulle föreställa ett vattenfall riktades betraktarens blickar mer mot mig än mot kepsen. Det här lockade mig att leka med min egen person som konstverk. Jag gjorde sen flera verk med tydliga fiktiva personligheter, till exempel Jag är homosexuell/Marimekko och Jag vet att vissa kvinnor har velat visa sina bröst när jag arbetat i verkstäderna. Senare kändes det som att det blev för enkelspårigt att ta på sig så definierade roller, jag sökte något mer flertydigt eller ogripbart. När jag idag arbetar med fiktiva personligheter brukar dessa vara rätt lika mig om än med vissa överdrifter.


Icke-kommunikation, eller absurd kommunikation?


Egentligen är själva presentationen av mina verk rätt generell, jag påstår något, vänder mig genast bort och lämnar verket åt betraktaren. Det som kanske saknas är en överenskommelse om hur verket ska tydas. Jag hoppas på en kommunikation men jag lockas av en presentation där mycket av ansvaret läggs på betraktaren. Denna gest blir också som en del av själva verket.


Vertigo-inducing: en viss känsla av förståelsesvindel infinner sig vid betraktandet av Thelanders installationer och enskilda verk. Det kan bero på de olika vinklar man måste balansera på. Detta att inte veta vem som kommenterar vad.


Bort från uppenbar parodi. Bort från uppenbart hantverk. Reducera spår av upphovsman. Finns det inslag av kritik i din konst? (Kritik av annan konst?)


Några gånger har jag tydligt kritiserat annan konst i mina verk, som i Jag använder inga maskiner i mina verk, men det har mer varit ett spel med bilden av mig själv. Annars kan jag inte se att jag kritiserar annan konst mer än att jag ibland förhåller mig i mitt eget arbete till det jag ser andra göra men det är ingen uttänkt eller uttalad kritik. Det lockar mig inte och skulle som i exemplet ovan bara slå tillbaka på mig själv.


Artistic strategy of provocation or contradiction?


Det finns en viss provokation eller spänning i det till synes motsägelsefulla i många av verkens förhållande till sin titel. Det har varit ett tillvägagångssätt för mig att skapa en titel att förhålla mig till men titeln är inte helig och under arbetets gång ändras den ibland fram och tillbaks. Man får arbeta med den som en del av verket. Sedan finns det nog också något irriterande i verkens otydlighet men det är något jag upplever som en stimulerande irritation.


Avsaknad av mytologi i material?


Jag tycker inte att det saknas mytologi i mina material. När jag gör en grafikmapp eller en oljemålning så är materialets arv eller last något jag använder som en del i verket.


Konstnären och samhället. Kommentera. Eller är det något självklart – eftersom konstnären inte står utanför?


Det är ofrånkomligt att man påverkas av tiden man lever i, sedan kan man i olika grad arbeta med samhället. Jag ser det ibland som att jag använder fragment av samhället som byggklossar i mina verk tillsammans med andra klossar, en röd, en glad, en ful, osv.


Illusionen, Metaforer/system.

“Extra-art problems” – det som ligger utanför konceptet.


Min ”rädsla för måleri” beror mycket på färgens och formens komplexitet. Jag vill skapa bilder men vill samtidigt renodla någon form av idé i verket, det är en balansgång inom

det uttryck jag valt att arbeta med.


Humor-parodi-ironi. Det finns en utbredd rädsla för slap-stick. Det roliga måste låta vänta på sig. Martin Thelander är rolig, men de torra, närmast torftiga verken innefattar också ett stort mått av tomhet. Det är tomma ord, men inte innehållslösa.


Representation – mimesis.


Jag återkommer till bilden av konstnären. Jag var med i en grupputställning där konstnärerna fick varsin busskur att ställa ut i. En av konstnärerna hade konstruerat en arm som skulle putsa glaset i reklamlådan eller hur det var. De ansvariga för busskuren tyckte dock konstruktionen verkade för farlig och kopplade bort all el. Kvar i den nedsläckta kuren bakom glaset satt armen och en bitter lapp skriven av konstnären. Detta havererade konstverk berörde och inspirerade mig mycket.


På hur många nivåer rör sig ditt arbete?


Flera hoppas jag! Under min examination beskrev en av professorerna sin känsla av utställningen så här, ”Det känns som att konstnären står bakom min rygg och betraktar mig när jag betraktar hans verk.”


”So text is not there to state, this is the meaning of the work, but to offer another layer of propositions?” Denna fråga är allmän, även om den kommer från en intervju med en annan konstnär. Thelander använder orden som verket och om verket. Det bidrar till en illusion å ena sidan, och ett facit å andra sidan. Illusionen består i att en titel ger betraktaren en bild. Denna bild ska sedan jämföras med det faktiska objektet. Oftast kan man inte förstå hur dessa hänger ihop. Men man litar på konstnären. Annars blir man vilsen. Efter etablerad tillit kommer den egna läsningen. Då kan man skilja på titel och verk, om detta är viktigt.


Hur skulle ett ogenomfört konstprojekt se ut? Ditt drömverk?


Det vet jag ju då inte tyvärr. Jag kan mer lockas av det flyt vissa konstnärer verkar ha i sitt arbete, även om jag inser att det mycket handlar om hårt arbete. Om jag tar Joëlle Tuerlinckx som exempel så är det en konstnär som har hittat eller skapat sig ett tydligt rum för sitt arbete som verkar fascinerande att vara i. Man kanske skulle kunna tala om drömrum i stället? Men det är förmodligen lättare att se och definiera andras rum utifrån vad de verk man sett av dem än att tydligt se sitt eget.


Det språkligas roll i ditt arbete?


Syftar du på ord och text i verken? Bokstävernas starka visuella effekt lockar mig, men samtidigt det att känslan av dem ofta blir ytlig och tom. Jag har svårt att precisera detta, men det finns en torrhet i användandet av bokstäver vilken jag använder som byggklossar om jag återkommer till dem igen.


Är din rädsla för måleri en konstnärlig strategi, eller har det blivit en nödlösning?


Nu är det ju inte så att jag inte arbetar med måleri, men ofta är det någon idé jag fastnar för i arbetet med en bild eller i en serie bilder som lätt kan störas av måleriet, då får jag skala bort måleriet till förmån för den idén. Bakom varje bild finns otaliga skisser och försök, många lager av färg och form som kanske har sett bra ut eller skapat liv i bilden men det är ju inte det jag är ute efter, jag har sökt något annat.


”One of the characteristic motifs that recent art has used to portray relations between self and history is fragmentation. A whole aesthetics of the fragment has developed.”


“Despite imprecations of his images as disordered, meaningless, and purely gestural, he presents an iconography.” Denna mening har en innebörd också i betraktandet och läsandet av Thelanders verk, även om den är tagen från en text om Julian Schnabel. Det som kan ses som pur gest är också innehållet. Thelander förevisar en situation – ett sammanhang. Situationen är i sig en koncentrerad erfarenhet av något.


”He has not been afraid to experiment and even if necessary, to look bad at times because experimentation is bound to come up empty some of the time and his particular experimentation is carried out under a spotlight. He has risked what he has gained. One can begin to see this career which once seemed to be pampered by protective market forces as in fact a series of risks.” Jag tar mig friheten att själv skapa en karaktär här. Denna lösryckta mening kan handla om många olika konstnärer. I denna text får den sägas handla om Martin Thelander. Hans experiment har tagit honom från en stor distans mellan sig själv (konstnären) och betraktaren. Verket har varit kontakten mellan konstnär och betraktarens förståelse. Risken har alltid varit att det obegripliga i Thelanders verk har kunnat ogiltigförklara kommunikationen.


Arbetar du dokumentärt?


Jag skulle ha svårt att kalla det jag gör dokumentärt, det känns mer riktigt att kalla verken för påhitt eller påståenden.


Det banala.


Motsatsen till banal är väl något exklusivt eller ”högt”. Det finns dramatik och komik i dessa motsatsord. ”Folk är aldrig så banala som när dom tar sej själva på djupt allvar.”, Oscar Wilde.


Vad har konsten för funktion?


Många olika förmodligen. För mig handlar det mycket om upplevelser, och om jag ser något speciellt har jag alltid velat visa det för andra, ”– Oj vilka färger på den ängen!”, ”– Nej men titta på träden!”. Konstens funktion för mig är nog att hitta dessa upplevelser och att få visa dem för andra, både i mitt eget arbete och i andras konst.


Utveckla dina tankar/ideér om färger – du har till exempel beskrivit en blå färg som erotisk. Hur menar du när du fastslår det?


I det fallet var ”verket” för mig själva handlingen att definiera just den färgen som erotisk och handlingen att jag gjorde två stycken för att poängtera detta ytterligare. Detta mer än att det faktiskt är en erotisk färg vilket jag också i och för sig tycker.


Hur är din relation till komposition, och estetik?


Jag har dåligt självförtroende i min relation till estetik men framför allt till min egen handstil. Jag tror att detta har gjort att jag sökt mig till bilder som fått symbolisera ”konstnärens hand” i stället, jag tänker då på strecket och cirkeln som återkommer, men även de bilder jag hittar i lär dig teckna och måla-böcker. Jag antar att dessa bilder finns med som något sorts symboliskt bevis på att jag kan mitt yrke och att jag bygger upp ett förtroende som krävs för att kunna göra stora påståenden i andra bilder. Det är komplext också eftersom jag ofta eftersträvar en misslyckad kompositioneller estetik. Själva presentationen av en estetiskt dålig bild kan locka mig, eller än mer ett verk där hela idén bakom verket tycks vara misslyckat. Denna pinsamhet skapar en spänning eller en form av humor som jag upplevt och inspirerats av i filmer och böcker.


Håller du med Joseph Kosuth då han påstår att ”konstverk är analytiska påståenden”?


Ja, absolut! Fast förmodligen skulle jag inte dra gränserna lika precist som Kosuth. Jag skulle inte kategorisera mina verk som konceptuella men jag har använt mig av vissa ytliga utseenden från konceptkonsten. Det finns konstigt nog en viss högtidlighet över konceptkonst som på påminner om till exempel kungahusets. Jag tror jag velat skildra en persons försök att tillhöra detta ”höga” i mina verk.


Arbetar du med kodsystem? Om ja, är verket lösningen eller vägen dit?


Kodsystem kan det vara i den bemärkelsen att verken har en viss historia, en tankekedja som lett fram till något. En linje på ett papper betyder ju något för mig men jag vill inte vara helt säker själv för då försvinner laddningen, jag vill inte heller försöka ge en exakt förklaring åt betraktaren. Verket Dessa bilder har betytt mycket för mig, består av en ask med diabilder på ett podium. På podiet sitter en lapp med texten ”Dessa bilder har betytt mycket för mig, podiet kommer från Bror Hjorth.” Jag tror detta verk handlade mycket om problematiken i att försöka förklara verket.







NO, NO!!

A text about Martin Thelanders art


I often find myself thinking about Martin Thelanders art, there is something very elusive and intangible that I want to grip. To an inexperienced art viewer Thelanders works can be perceived as “typical modern art”, whereas an accustomed viewer can perceive them as embarrassing and extremely trivial (even though it is the complete opposite).


The other day I was reading the beginning of Dag Solstads book “T Singer” and I automatically came to think of Thelanders works again.


“Singer suffered from a peculiar kind of guilt, that didn’t torture him every day, but that now and then appeared, like a reminder of an embarrassing misunderstanding of some kind, and that made him take a halt, as hard as a log, with an expression of despair in the face, a face that he soon hid by placing both hands in front of it, whilst he loudly shrieked: No, No!”


I think that Thelander is tempted to place himself in the situation that Singer finds so unbearable, but without humour, cynicism or attitude and definitely without a punch line. What remains?


A thought that occurred when I read about the French expression “dumb as a painter” is that the Neanderthal yammer that so many painters fight to conquer is something that Thelander is also preoccupied with, though he is using conceptual art as tool (dumb as a conceptual artist?). Maybe it isn’t so much about yammering as it is about a sort of dry, sophisticated naiveté. As in the early paintings by Bror Hjort, or perhaps even more like the early Eric Hallström. This is how these two painters must have been perceived in the late 1910´s and early 1920´s. Unintelligible and naïve, without sweetness.


Maybe this explains why Martin Thelander is reluctant to show his work? No, that’s not the case, Thelander disapproves of all opinions. Were he to like his own art it would be impossible to make that kind of work, it is completely impossible to open a new door if one already knows what’s right and what’s wrong. The kind of insecurity that this work method entails can be very tiring even if it is based on pure joy. One thing evident is that it demands something from the viewer.


Andreas Eriksson, artist








En text om Martin Thelanders konst.


Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och fundera på Martin Thelanders konstnärskap, det finns något väldigt svårfångat och ogripbart som jag vill ha grepp om. För en oerfaren konstbetraktare kan Thelanders verk kännas som ”typiskt modern konst” medan en van betraktare kan uppleva dem som pinsamma och ytterst banala (fast det såklart är helt tvärtom).


Häromdagen läste jag början på Dag Solstads bok ”T Singer” och gled automatiskt in på Thelanders verk igen.


”Singer led av en säregen form av skamkänslor, som inte plågade honom varje dag, men som då och då dök upp, som en erinring om en pinsam missförståelse av en eller annan art, och som fick han till att stanna upp, styv som en stock, med ett förtvivlat uttryck i ansiktet, som han strax gömde genom att föra bägge sina händer upp framför det, medan han högt utbröt: Nej, Nej!"


Jag tror Thelander lockas av att sätta sig själv i den situation som Singer finner så outhärdlig, men utan varken humor, cynism eller attityd och definitivt utan punchline. Vad är det då som återstår?


En tanke som dök upp när jag läste om det franska uttrycket ”dum som en målare” är att det neandertalska brölande som så många målare kämpar för att erövra är något som Thelander

också håller på med, men då med konceptkonsten som verktyg (dum som en konceptkonstnär?). Egentligen kanske det inte handlar så mycket om att bröla utan mer om en slags torr sofistikerad naivism. Som i tidiga målningar av Bror Hjorth, eller kanske ännu närmare, en tidig Eric Hallström. Det måste ju ha varit så dessa målare uppfattades på sena 10-talet och början på 20-talet. Obegripliga och naiva, utan sötma.


Kanske detta förklarar varför Martin Thelander så ogärna visar upp sina verk? Nej, så ligger det nog inte till, Thelander ogillar nog bara allt tyckande. Skulle han själv börja tycka om sin konst så skulle det ju vara omöjligt att göra den typen av arbeten, det är ju helt omöjligt att öppna en ny dörr om man redan tror sig veta vad som är rätt och fel. Den typ av osäkerhet som denna arbetsmetod innebär kan vara fruktansvärt slitsam även om den bygger på ren glädje. Något som är tydligt är att den kräver sin betraktare.


Andreas Eriksson, konstnär